Visionbloggen

Barnperspektivet – och möjligheten att göra något utifrån det man då ser

Unicef/Georgina Cranston

När jag arbetade som socialsekreterare och med flyktingmottagande var känslan av att göra nytta för enskilda människor och att bidra till välfärdssamhället stark. Men dessa yrken är för mig också förknippade med känslan av ständig otillräcklighet. Gjorde jag för lite? Informerade jag på rätt sätt? Eller gick jag kanske in i människors liv för mycket – och tog över deras bekymmer. Och så var det där med barnen. Barnperspektivet vi så ofta talade om. Barn som uppenbart inte fick allt det där som varenda unge borde ha rätt till eller for illa. Hur långt sträckte sig mitt ansvar? Vart skulle jag göra av mina misstankar och hur skulle vi göra de rätta bedömningarna?

Igår presenterade UNICEF Sverige en rapport om människohandel med barn, ”Child Trafficking in the Nordic Countries”. De menar att  barn utnyttjas mitt framför ögonen på svenska tjänstemän utan att det upptäcks. Allvarligt. Hemskt. Fel. Men troligen en oro som bara bekräftas hos många tjänstemän som går med en ständig undran över hur barnen de möter egentligen har det. Var det där barnets riktiga föräldrar? Ville den där omyndiga flickan verkligen gifta sig med den där så mycket äldre mannen hon knappt verkade känna?

UNICEF föreslår ett antal åtgärder varav en är att inrätta en samordningsfunktion som kan samla kunskap och där enskilda tjänstemän kan få rådgivning i enskilda fall. Ja, gör det! Vi som möter de här barnen vill inte undgå att upptäcka eller stå handfallna inför att barn far illa. Ge det rätta stödet och förutsättningar för tjänstemännen att se, ingripa och därmed göra sitt jobb.