Visionbloggen

ILO:s världskonferens: inte ens skurkar vill bli betraktade som skurkar

När jag pluggade till jurist, och för all del ett bra tag därefter, så var jag ganska skeptisk till konceptet internationell rätt. Det är jag inte särskilt ensam om bland jurister – internationell rätt är ofta mera politik än juridik, och det gnager förstår lite i en juristsjäl: ”Vad är egentligen poängen med att ha ett juridiskt system som inte innehåller några reella sanktioner mot den som inte följer reglerna? Det skapar ju bara en skenbar rättvisa och blir i värsta fall ett sätt att slå mot små svaga stater, medan de stora kommer undan.”

Jag är fortfarande beredd att hålla med mitt yngre jag om det där med skenbart, men numera kanske inte helt och hållet om att det därför är poänglöst. En viktig fråga är dessutom: Vad är alternativet? Med regler, även om de saknar sanktioner, finns det åtminstone något att förhålla sig till, något att begära att vi och andra ska följa och en möjlighet att kunna kritisera om dessa bryts.

Idag startar FN-organet ILO:s årliga världskonferens (ILC). I två veckor samlas 4 000 delegater, rådgivare och observatörer från 187 länder för att ta fram nya konventioner, uppdatera gamla och att utreda fall där länder anklagas för att ha brutit mot arbetsrättsliga konventioner. ILO är äldre än FN själv och firar 100-årsjubileum om två år. ILO är unikt bland FN-organen på så sätt att det är trepartssammansatt: här finns såväl regeringar som fack och arbetsgivare representerade. Det innebär att det mesta som sker är mycket politiserat och många gånger trögt, men å andra sidan kan alla sidor ställa upp på de resultat som förhandlas fram och det ger också en väldigt stor legitimitet.

Förra året deltog jag som ersättare under den sista veckan av ILC. I år kommer jag att delta under hela konferensen för TCO:s räkning. I år liksom i fjol sitter jag i den kommitté som har till uppgift att granska några av de många klagomål som har kommit in om att länder inte följer konventionerna.

Av alla hundratals klagomål som har kommit in så ska arbetstagar- och arbetsgivarparterna enas om tjugofyra fall som ska granskas. Detta är självklart högst politiserat, och för juristhjärtat svider det att så många konventionsbrytare slipper undan. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta inte är någon domstol, och därför kommer det heller ingen dom. Istället enas parterna om ”rekommendationer” om hur det aktuella landets regering ska agera för att bättra sig i fortsättningen. Rekommendationerna är alltså resultat av trepartsförhandlingar, och blir ofta ”minsta gemensamma nämnare” och därmed ibland ganska urvattnade.

En sak som slog mig under förra årets konferens, apropå bristande sanktioner, är ändå hur vi människor är sociala varelser som vill bli accepterade i de sammanhang där vi verkar. Flera av förra årets fall gällde anklagelser om grova konventionsbrott, som exempelvis slavarbete, och flera av länderna skulle nog inte sällan kunna betraktas som skurkstater. Jag hade inte blivit förvånad om dessa länder skulle ha struntat i att dyka upp, struntat i att förklara sig eller struntat i de givna rekommendationerna. Men likväl dyker det så gott som alltid upp en regeringsrepresentant, likväl bemödar de sig att försöka förklara det inträffade och de allra flesta tar ganska ödmjukt emot omvärldens reaktioner.

Hur mycket som är spel för gallerierna och vad som sägs i andra, mer slutna, rum kan givetvis diskuteras, men någonstans visar det ändå att konventionerna inte är helt meningslösa. Även skurkar vill kunna få vara med i ett socialt sammanhang utan att bli betraktad som just skurk och även skurkar tycker att det är jobbigt att bli anklagad för att bryta mot konventioner och rättigheter. Utan konventioner och rättigheter hade det inte funnits något att anklaga skurkarna för.

Rekommendera artikeln till en vän: