Visionbloggen

”Marching For Those Who Can’t” påminner om att alla inte har möjlighet att gå i en prideparad

Senare ikväll kommer den stora prideparaden gå genom Madrid, som är värd för World Pride i år. Arrangörerna uppskattar att närmare 3 miljoner människor kommer röra sig på Madrids gator, vilket gör paraden till en av världens största.

 Prideparader brukar vara en blandning av folkfest och politisk kamp. Det är dock långt ifrån i alla länder som en parad skulle vara tillåten eller möjlig att ens att genomföra. Jag deltog själv på Riga Pride får många år sedan där paraden fick gå runt inne i en inhägnad park med kravallstaket och piketpoliser till skydd mot de motdemonstranter som med plakat och slagord ville stoppa paraden. När vi skulle eskorteras därifrån i bussar kastade några demonstranter knallskott in i folkmassan och människor sprang i panik. Då fanns polisen där för att skydda oss pridedeltagare mot demonstranterna. I andra länder är det polisen som attackerar paraden. För två år sedan fängslades deltagare i en parad i Moskva och bara för några dagar sedan använde polisen vattenkanoner mot deltagare i en prideparad i Istanbul. Under våren har vi också nåtts av fruktansvärda uppgifter om situationen för homosexuella män i Tjetjenien som gripits, torterats och i vissa fall dödats.

Många HBTQ-personer världen över lever under väldigt svåra omständigheter och det är därför många parader har en sektion för oss som vill marschera för alla de som inte kan. Att gå under parollen ”Marching For Those Who Can’t” påminner om att alla inte har möjlighet att gå i en prideparad. Det handlar inte bara om att gå för dem som lever på platser i världen där våld, trakasserier och diskriminering är så omfattande att det inte ens är möjligt att genomföra en marsch. Det handlar också om att gå för alla de som inte vågar delta av rädsla för att utsättas för diskriminering eller repressalier på sina arbetsplatser eller av sin familj om de skulle vara öppna med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Trots diskrimineringsförbud och hetslagstiftning som ska skydda förekommer hot, våld och diskriminering, men också negativa attityder som i allra högsta grad påverkar HBTQ-personers levnadsvillkor. Som enskilda individer har vi alla ett ansvar att rannsaka hur vi uttrycker oss och ser på våra medmänniskor. Förutsätter vi att kollegan lever i tvåsamhet eller har en partner av ett visst kön? Vågar vi säga ifrån när någon försöker skämta på ett opassande sätt?

I stort och smått kan vi försöka bidra till att skapa tryggare platser där alla har möjlighet att leva sina liv på lika villkor. Idag gör jag det genom att marschera för alla de som inte kan.

Rekommendera artikeln till en vän: