Visionbloggen

”När vi försöker berätta om något så sitter vissa och är uttråkade medan andra har svårt att hänga med”

Jag kliver ut i den ljumma kvällen. Swazilands inlandsluft är ljummen och hettan har släppt. Luften luktar svagt av rök. Mina luftrör är lite rossliga efter en hel dag och en hel kväll i ett luftkonditionerat konferensrum: företrädare för de två fackförbunden NAPSAWU och SWADNU har samlats för att lägga eventuellt groll åt sidan och gemensamt planera ett projekt som ska pågå de närmaste fem åren, och då ska tiden utnyttjas så bra som möjligt.

Jag är på mitt första uppdrag till ett av Visions utvecklingsprojekt. Jag har jobbat som internationell sekreterare på Vision i några månader. Imorse kändes allt förvirrande och jag undrade både vad som förväntades av mig och vad jag gett mig in på. Jag kände mig lite ensam och lite lätt nervös inför en inledning som jag med kort varsel hade ombetts hålla och där jag alls visste vad de ville att jag skulle prata om. Nu är dagen slut, allt har gått bra, stämningen har varit varm och alldeles fantastisk. Jag känner mig nöjd med dagen och imponerad av människorna jag har träffat. Det ska bli otroligt spännande att se vad som kommer att hända de närmaste fem åren.

Vi bor på en väldigt stor konferensanläggning strax utanför Swazilands näst största stad, Manzini. Förutom storleken så påminner anläggningen oväntat mycket om kursgårdar i Sverige. Många människor verkar vara här på olika jobb- eller föreningskonferenser. Jag tjuvkollade på några av kursdeltagarnas pärmar vid eftermiddagsfikan, och de verkade vara på något slags säljkurs för ett telekombolag. I det stora hela verkar de flesta här vara ganska vanliga (medelklass-) swazier.

Första kvällen när jag hade kommit hit till Swaziland låg jag på mitt rum och slökollade twitter och facebook när en bekant hörde av sig på messenger var förvånad över att se mig online. Bilden av Afrika är ganska vag och suddig för många. Det första som ofta dyker upp i huvudet är barn med uppsvällda svältmagar, djungel, öknar, farliga djur, barnsoldater och ändlösa krig. Inget av detta är en felaktig bild, men samtidigt bara delar av en stor mosaik. Afrika är en enormt stor världsdel: tre gånger så stort som Europa och med en miljard invånare fördelade på 57 länder.

SVT-korrespondenten Erika Bjerström skrev häromåret boken Det nya Afrika. Jag är inte kapabel att bedöma om hon har rätt i sina resonemang, i synnerhet inte de ekonomiska, men många av de bilder hon målade upp var ögonöppnare. Hon är mycket optimistisk i sin bok: mobil- och smartphones har flyttat många afrikaner flera teknikutvecklingssteg framåt i ett enda stort kliv. Omständlig utbyggnad av telefonstolpar och –ledningar som vi i Sverige ägnade flera decennier åt, kan de hoppa över och bygga en mobilmast istället. Tekniken leder till mängder av nya affärsmöjligheter. Medelklassen blomstrar och växer. Medelklassen ska lyfta Afrika, förutspår Erika Bjerström. Samtidigt, varnar hon, är det ju sannolikt att inte alla kommer att få del av detta lyft. Människorna i slummen kommer nog många gånger att bli kvar där.

Kontrasterna i Swaziland pekar också åt samma håll. På vägen från den nybyggda flygplatsen är det svårt att förstå att man är i ett av världens fattigaste länder: motorvägen är bättre än många svenska vägar, bilarna vi möter är nya, moderna och blanka. På en rastplats vid vägen står en ung kille och pratar i sin smartphone.

Samtidigt är nästan en tredjedel av befolkningen hiv-smittade. Arbetslösheten är 40%. Utbildningsnivån är låg. 13% är analfabeter. 69% av befolkningen lever under FN:s fattigdomsgräns – dvs de har mindre än 1 USD per dag att leva av.

I en av dagens workshops pratade fackförbundet NAPSAWU om sina svårigheter att hålla ihop medlemsgrupperna av relativt välutbildade och mycket lågutbildade inom sitt fack – de både grupperna har helt enkelt väldigt olika förutsättningar och förväntningar på facket: ”När vi försöker berätta om något så sitter vissa och är uttråkade medan andra har svårt att hänga med.”

Jag går över parkeringsplatsen genom den mörka kvällen, blänkande stadsjeepar är på väg hem. Jag är på väg till mitt rum för lite vila innan vi ska äta middag. Kollegorna från NAPSAWU och SWADNU sitter kvar i luftkonditioneringskylan. De ville gärna fortsätta sina gruppdiskussioner en timme till. Vad femårsprojektet ska handla om? Det kommer förmodligen att utkristalliseras imorgon när grupparbetena ska redovisas.

 

Kategori:

Rekommendera artikeln till en vän: