Visionbloggen

Om Botswana och Swaziland

Har nu avslutat utvärderingarna av våra utvecklingsprojekt i Botswana och Swaziland och är på väg hem. Har fått tid till att fundera över likheter och skillnader mellan de två länderna och våra två projekt.

En avgörande skillnad är att Botswana är en demokrati med ett flerpartisystem som funkar, även fastän samma parti har haft regeringsmakten sidan landet fick sin självständighet 1966. Det är Swaziland på intet sätt, det är ett enväldigt kungarike. Politiska partier är i praktiken förbjudna och av samma orsak finns inte heller någon organiserad opposition.

I båda länder är staten antingen en dominerande eller den största arbetsgivaren. Botswana är i en afrikansk kontext ett ganska rikt land, med naturresurser, en stor nötköttsproduktion och en viss industri. Swaziland är fattigt, har stort sett inga naturresurser, en ringa utvecklat industri och privat sektor och en kung som plundrar landet. Dessutom är landet drabbat av klimatförändringar – vilket Botswana för sin del också är i form av brist på vatten – som bidrar till mer fattigdom och arbetslöshet. Många i Swaziland tjänar sitt uppehälle både via löneinkomst och mindre ”lantbruk” där de kan producera de absoluta livsförnödenheterna. Men brist på vatten och torka driver dels folk bort från landet till städerna, där det inga jobb finns och dels kan man inte längre odla grönsaker och annat på de små ”lantbruken”.

I båda länderna är facket mycket fokuserat på politiken, på regeringspolitik och agerande i förhållande till facket. Det kan man förstå när man ser hur regeringarna i båda länder trakasserar facket och med alla de medel de har försöker att begränsa fackets möjlighet att existera, spela sin roll i samhället och representera deras medlemmar. Men det betyder också att man använder otroligt många resurser på detta och på de många rättprocesser mot regeringen som följer av en sådan strategi.

I Botswana har de offentligt anställdas förbund generellt varit ganska överens i kritiken av regeringens politik och också haft en gemensam front/uppträdanden både i förhållande till politiken och i förhållande till regeringen som arbetsgivare, t.ex. när man förhandlade om kollektivavtalet. Det första kollektivavtalet ingicks 2014 och den är det direkta och mest betydande resultatet av den stora strejken i den offentliga sektorn 2011. Nu ser man konturerna av en splittring, av olika strategier, båda i förhållande till politiken och de politiska partierna och till hur man tror man bäst tillvaratar medlemmarnas intresse inför arbetsgivarna.

I Swaziland kämpar man för att överleva som facklig organisation. Här står facket i ett något speciellt dilemma, ett dilemma de själva erkänner när man diskuterar frågan med dem. Facket kämpar för ett pluralistisk demokrati och vill därför varken erkänna valen, som de anser för odemokratiska, eller parlamentet som i stor utstreckning är utsett av kungen. Men samtidigt står de i den situation där de, för att kunna påverka regeringens politik så måste bedriva lobbying gentemot ledamöter av parlamentet och skapa allianser med de ledamöter som sympatiserar med facket. Det senaste exemplet på detta är förslaget till en ny ”Public Service Bill”. Genomförs denna i sin nuvarande form försvinner fackets möjlighet att existera – man vill nämligen förbjuda offentligt anställda att aktivt vara medlem av eller stötta politiska organisationer. Det är tydligt att regeringen (läs kungen) tänker på facket. Det handlar om rätten till att organisera sig. Men på olika sätt lyckades facket att få det parlamentsutskott som ansvarar för lagförslaget att skriva ett betänkande som dels innehåller förslag till konkreta ändringar och dels en slutsats som slår fast att ”Public service Bill” är nödvändig men att den inte på någon sätt får begränsa de fackliga rättigheterna. På den bakgrunden har regeringen tills vidare stoppat försöket att driva igenom förslaget i parlamentet.

I Botswana försöker regeringen också via ny lagstiftning att försvaga facket. Här har regeringen genomfört en revision av ”Trade Union Dispute Bill” som medför en begränsning av de offentligt anställdas strejkrätt. Det görs genom att beskriva flera av de offentliga tjänster som ”essential services”, alltså tjänster som regeringen menar är så betydande för staten ”and the public order” att anställda inom dessa tjänster inte får strejka. Regeringen vill därigenom förhindra en ny strejk inom den offentliga sektorn liknande den 2011. De fackliga organisationer försöker i samarbete med vårt globala fack PSI (Public Service International) att få ILO till att pressa regeringen till att ändra denna lag som är strid med ILO konvention 87 om rätten till att organisera sig.

 

Rekommendera artikeln till en vän: