Visionbloggen

Rasisterna tror att de har vårt stöd – tre saker alla kan göra mot rasism

Jag minns vintern i åttan som den värsta i mitt relativt privilegierade liv. Brinnande bosnienkrig, tv-bilder från krypskyttar och ett belägrat Sarajevo. Ekonomisk kris i Sverige, nedskärningar, statsskuld, arbetslöshet. Desperation. I den lilla bruksorten där jag gick på högstadiet hade de flesta industrierna lagts ned. Flyktingförläggningen hade förändrat den homogena bygden, som aldrig hade varit så homogen som folk mindes. I riksdagen hetsade Ny Demokrati mot muslimer och ”bidragsturister”. Det kändes som om flyktingförläggningar brann varje helg runtom i landet.

Människor runt omkring mig, som varit mina vänner, klasskamrater, lagkamrater i fotbollslaget, började sy Sverigeflaggor på sina jackor. Vad de ville säga med dessa flaggor visste alla. De var ”nationalister, inte rasister”. Internet hade ännu inte blivit allmängods, men det var vardagsmat med klistermärken med vit makt-budskap, flygblad i skåpen, Ultima Thule på stereon i skolkafeterian så fort skolvärdinnan vände ryggen till.

Internet fanns inte och jag kan bara föreställa mig hur mycket jävligare tillvaron är nuförtiden.

Det jag minns mest är hur övergiven jag kände mig. En panikkänsla över hur omvärlden antingen nickade medhållande, såg bort eller stod handfallna.

Efter något år var det som att det värsta hade blåst förbi. På min skola berodde det till viss del på att de mest högljudda rasisterna hade börjat gymnasiet och flyttat. I ett större perspektiv berodde det antagligen på att mängden människor som flydde till Sverige blev mindre och att den ekonomiska krisen i någon mån lindrades.

Helt plötsligt kändes det som att antirasismen fick vårluft. Artistgalor, kändisar och organisationer började höras. Jag kände mig ännu mer besviken: ”Är det så dags nu? Var fanns ni när vi var rädda? När vi hade behövt er?”

Nu är jag vuxen. Jag bor i en stor stad och jag umgås nästan enbart med människor som tycker som jag själv. Jag är stolt och glad över att jobba för en organisation som inte har tvekat att ta ställning. Det vore så lätt för mig att blunda nu. Att hoppas att de mest högljudda ska byta skola igen. Samtidigt får barnamördarna, mordbrännarna och alla de andra stöd i varandra. De tror att de även representerar alla oss andra så länge vi inte säger något annat.

Någonstans står en fjortonåring. Eller en trettiofyraåring, eller sextiofyraåring, eller vemsomhelst. De undrar antagligen var vi finns nu när de behöver oss i kampen mot rasismen.

Det är inte lätt att veta vad vi kan göra eller var vi ska börja. Men vi kan hjälpas åt med de här tre punkterna. Se dem inte som ett tak, utan ett golv. För den som vill engagera sig finns oändligt mycket mer att göra.

  • Vi läser på. Så mycket vi orkar. Så att vi kan genomskåda åtminstone de mest uppenbara och vidriga lögnerna.
  • Vi tar mod till oss och säger emot när vi kan. Även fast det är läskigt och vi kanske egentligen inte vågar.
  • Vi går på så många manifestationer mot rasism vi kan. Vi gör det även om vi kanske inte håller med om allt som arrangören står för i övrigt. Vi låter antirasismen vara det som förenar oss nu.

Kom igen nu, vi håller ihop och fixar det här!

Rekommendera artikeln till en vän: