Visionbloggen

”-Ska kvinnor kliva fram eller män kliva tillbaka?” Swaziland, dag 2

För några år sedan bytte en bekant på ett annat fackförbund jobb från jurist till chefsjurist, och med det kom en del förväntningar som vare sig hade med chef- eller –jurist att göra, men som ändå ingår i rollen. Hen var till en början både ovan och obekväm med att vara den som alltid skulle ta ordet och hälsa gäster välkomna, inleda och avsluta externa möten med artigheter och klokskaper, osv.

Med min nya yrkesroll som internationell sekreterare kommer samma förväntan. Med lite erfarenhet kommer jag säkert mer eller mindre kunna hålla en kortare hälsningsinledning, som den på planeringsmötet i Swaziland, på rutin och med några skott från höften. Nu krävdes det en hel del förberedelser och jag tyckte att det var riktigt svårt att få till något bra.

Dag 2 av planeringsmötet avslutades ganska abrubt. Vi hade hoppat lite i dagordningen och mötesledaren improviserade lite. Jag hade precis stoppat in en hård och lite för stor konferens-karamell i munnen när jag plötsligt fick ordet för några ”final remarks” och allas blickar vändes mot mig. Det kändes som om hjärnan höll på att brinna upp för några sekunder. På morgonen hade jag tänkt ut några saker som jag skulle komma ihåg att säga när mötet avslutades, men nu var de som bortblåsta. I ärlighetens namn var allt i huvudet som bortblåst. Vad fan skulle jag säga nu? Jag ville säga att jag tyckte att det hade varit ett väldigt bra möte, men samtidigt absolut inte formulera mig så att det kunde låta som att jag kom från norra halvklotet och klappade någon på huvudet. Efter några sekunder hade jag hunnit lägga karamellen i en servett och samla ihop tankarna lite.

Jag fattade mig ganska kort. Pratade om att det var spännande att följa förloppet under dagens workshop och hur så många olika, högt- och lågflygande, idéer kunder samlas ihop till några konkreta planer. Att jag verkligen såg fram emot att se var vi skulle befinna oss när projektet (som vi ska ansöka om pengar för) avslutas om 5 år. Jag fick applåder, ordet gick vidare till de andra förbundens generalsekreterare. Jag insåg när jag hörde deras långa och kanske lite pompösa tal att jag borde ha sagt betydligt mer, pratat längre, uppmärksammat organisationernas deltagande mycket mer och inte minst utbytt betydligt fler formella artighetsfraser. Jag, som alltid är paniskt rädd att framstå som oartig, försökte reparera lite genom att efteråt gå runt och tacka folk personligen istället. I ärlighetens namn så vete tusan om det inte mest framstod som konstigt, men jag får ta med mig den lärdomen till nästa gång.

Men själva mötet då?

Jo, bakgrunden är alltså att Vision tillsammans med globala facket PSI (Public Services International) har utvecklingsprojekt i ett antal länder runt om i världen. De som ingår i projekten är förbund i andra länder, som också är PSI-medlemmar och som alltså också organiserar offentliganställda. Projekten finansieras till stor del av svenska SIDA och syftar till att på olika sätt stärka facken, både internt och externt. Vad exakt som behöver göras för att stärka facken varierar såklart från land till land och fack till fack, och det är det som såna här planeringsmöten går ut på att komma fram till. Oftast handlar det om utbildning och kapacitetsutveckling i olika frågor. (”Capacity building” är ett ständigt återkommande uttryck.)

PSI har anställda projektkoordinatorer runt om i världen, och det är de som har det närmare ansvaret för utförandet av projekten och som håller i de här mötena. Själva behovet och utformningen av projekten kommer facken fram till genom olika former av workshops, och det är sedan projektkoordinatorn som samlar ihop alltsammans och formulerar en ansökan.

Under det här besöket i Swaziland har det alltså spånats idéer till ett projekt som ska inledas 2018. Efter en del grupparbetande hade fyra frågor renodlats:

  • Behov av ytterligare ”capacity building” om interna fackliga frågor: bl a organisatoriska frågor och utbildning av nya förtroendevalda.
  • Inte tillräckligt många kvinnor i ledande positioner. Ett av de två facken har en form av kvoteringsregel, det andra inte. Det som saknar (sjuksköterskeförbundet) skulle verkligen behöva göra något, ansåg de självkritiskt. Diskussionerna gick om alltifrån de djupa patriarkala strukturerna i det swaziska samhället, till frågan om huruvida det är kvinnor som behöver lyftas fram och utbildas eller om det snarare är männen som behöver utbildas i att förstå strukturer och sociala roller.
  • Hur ska facken förhålla sig till pågående privatiseringar och omstruktureringar?
  • Hur ska facken arbeta för att åstadkomma en politisk förändring för mer demokrati och bättre respekt för fackliga rättigheter?

Det som ska hända härnäst är nu att PSI:s lokala koordinator ska ta med sig alla förslag från workshopen, formulera ett konkret förslag till projektansökan och låta allesammans tycka till igen.

 

Rekommendera artikeln till en vän: